Kom upp till sjön redan vid femtiden på morgonen. En helt underbar morgon med orrspel i bakgrunden, och ett ståtligt storlompar simmandes längre ut i sjön. Svag sjödimma och storlom ger en känsla av orörd vildmark.

Jag hade inte hunnit knyta fast flugan på tafsen före första vaket visade sig intill kanten. Att fisken tog något på vattenytan var det inget snack om, frågan var bara på vad? Under "Hökensåskursen" fick vi flera fiskar som hade ätit rikligt med stora fjädermyggpuppor. Dessa hänger precis i ytfilmen då de kläcks och med den erfarenheten knöt jag på en mörk flymf. Flugan hann knappt landa förrän fisken som precis vakat gick upp och tog. Trots en låg vattentemperatur bjöds jag på en rejäl rusning. Efter en stund kunde jag håva och återutsätta en fantastiskt vacker regnbåge med perfekta fenor. Det kan tyckas märkligt att återutsätta en regnbåge, dessa är ju trots allt utsatta för att fångas och ätas. Men en gammal fisk som acklimatiserats till ett liv i sjön och uppträder på ett naturligt sätt låter jag helst vara kvar. Det är oftast dessa som vakar och ger fisket den där extra kryddan. Tar jag upp en fisk för att äta så tar jag hellre en nyinsatt.

Så vände snart lyckan. Efter att återutsatt fisken trampade jag ner i ett dyhål, upp till midjan. Helt genomblöt och mycket irriterad fortsatte jag att fiska men nu endast klädd i mässingen. Ytterligare ett vak utanför mig och ett oförsiktigt kast som resulterade i det som jag bara hört talas om. Det gjorde fruktansvärt ont i ögat samtidigt som rädslan höll gråten krampaktigt borta. Hade flugan satt sig i ögat? Eftersom jag hört att smärtan då en fluga punkterar ett öga är så stor att man svimmar så förstod jag att flugan inte satt sig direkt i ögat. Nej, den hade satt sig i det under ögonlocket, endast några mm ifrån kanten. Jag hade tur den här gången och var trots den abrupta avslutningen ändå ganska nöjd med att få behålla synen.