Först dags för brandinspektion i stugan, sedan kanske det skulle
bli tid över för en tur ut till ån. Det blev det, var där redan
klockan tre och skulle ha nästan fyra timmar på mig att utforska
den övre sträckan.
Här uppe är ån rätad och tillrättalagd, vissa partier grävdes helt
om av SJ för ca 100 år sedan. Ytströmmen är blank och jämn som ett
salsgolv och många av de storstenar som borde ligga där är
flyttade. Tanken är att vi i klubben skall återställa och
restaurera även denna sträcka men sådant tar tid.
För tre år sedan var medelstorleken på öringen i ån strax över 30
cm. Samma sommar följde en extrem torka och den större fisken dog
på grund av syrebrist. Därefter har den mindre fisken spridit sig
och intaget de platser som tidigare varit upptagna av större fisk.
På vissa sel eller storfiskpoler står det därför mängder av öring i
storlekarna 15- 25 cm.
Nedströms är ån brant och igenvuxen.
Även den övre sträckan domineras av den mindre fisken, förutom
vid ett par platser. Vid mitten av kanalsträckan ligger ett
nedfallet träd tvärs över strömmen. Trädet styr in ytvattnet i
fyrtiofemgraders vinkel mot andra sidan. Precis där strömmen
trycker in mot kanten vakade en bättre fisk ett par gånger. Här är
ån nästan helt igenvuxen och att försöka fiska från kanten vore
dömt att misslyckas. Därför gick jag ut i en ett stycke nedströms
och vadade mig försiktigt i position. Först prövade jag en grå
"cdc-nattslända" som snabbt dömdes ut. Efter nästa vak bytte jag
till den palmerhacklade torrflugan, som tidigare fungerat så bra.
Just som jag skulle kasta ut flugan stötte jag i en gren i
bakkastet så att kastet förlorade energi. För att kompensera
energiförlusten lyfte jag hastigt spötoppen uppåt precis före
flugan skulle landa. På så vis ökar accelerationen i linbågen och
kastet blir rakare. Energitillskottet blev dock väl bra, flugan
nästan snärtade ner i ytfilmen då den landade. Men ljudet ifrån
flugan gjorde öringen nyfiken, sekunden senare gick den upp och
tog.
Öringen lockades av ljudet från flugans
nedslag.
Det är en underbar känsla att drilla en stark öring på ett lätt
flugspö av splitcane. Det gäller att anpassa utrustningen efter det
vatten man fiskar, upplevelsen blir så mycket större då. Öringen
mätte 37 cm vilket är en mycket fin fisk i detta vatten.
Lite längre uppströms vakade ytterligare två lite bättre fiskar men
som vägrade allt i flugväg.
Så hände något mycket märkligt. Jag stod utvadad för att fiska
av inloppsströmmen till en pol. Då, framför mig kröp det upp en
stor kräfta på en sten strax under vattenytan. Efter en stund
sträckte den upp klona rakt upp, igenom vattenytan. Jag fick
intrycket av att den försökte fånga insekter. Jag var bara tvungen
att se vad som skulle hända om den fick syn på min torrfluga. Jodå,
den sträckte långsamt och sävligt ut klon i riktning mot flugan.
Driften var dock för hög för att kräftan skulle lyckas fånga
den.
Men efter en stund så lyckades det. Med sin klo fick kräftan tag på
tafsen ett par centimeter framför flugan. Därefter händer det
otroliga, med klon för den ner flugan mot munnen. Helt förstummad
blir jag stående och kommer på att jag har kameran med mig. Jag
slår en bild och väntar en stund för att se om den tänker äta upp
flugan eller inte. Efter ett tag släpper den dock och sticker i
väg. Men på sätt och vis kan man säga att jag fått min första
kräfta på torrfluga!!
Mitt livs första torrflugekräfta.
I morgon är det mycket som skall hinnas med, men kanske jag
hinner med ett par timmars morgon fiske i klubbån....
