De gula maraboufibrerna far runt på bordet vid minsta rörelse. Framför mig ligger ett halvdussin färgglada Wolly Buggers redo att användas inför kommande havsöringspremiär. Plötsligt frågar Anna:
- varför åker ni inte ner till Göteborg redan i kväll?
Först tar jag ingen notis, men efter en stund inser jag innebörden av vad hon just sagt. En halvtimme senare är både jag och Niklas i full färd med att packa väskorna. Att vi inte tänkte på detta innan, den här lösningen är helt genialisk och vi får en hel dag extra fiske- tack Anna!

Platsen för dagens havsöringfiske är en ö som Ulf kollade in redan för en vecka sedan. Avståndet ut till ön är inte mycket mer än hundra meter och att ta sig över borde ha varit enkel match. Men efter en stunds vadning övergår glada tillrop och skratt till ett ansträngt kvidande.
Botten är mjuk och vid varje steg sjönk foten ner drygt trettio centimeter i leran. Ibland fastnade vi och var tvungna att hjälpa varandra att komma loss. Väl på andra sidan var vi tvungna att vila ut, länge.

På ön möts vi av ett kargt kustlandskap som för tankarna över till Irland. Handbyggda stengärdsgårdar vittnar om en gången tid, då människor använde ön som betesmark.
Vattnet i viken är verkligen kristallklart, inget bra tecken för ett lyckat fiske. Dessutom gör en hög sol och vindbleke knappast situationen enklare. Fisket på ön är verkligen dåligt, men till slut lyckas som så många gånger förut, Patrik landa dagens första. En liten öring som går tillbaks, men som ändå ingjuter nytt mod hos oss alla.

Ulf laddar för ett långt kast.

Efter fikat och en stunds solande beslutar vi oss för att testa öns vindsida. Vågorna och den brutna vattenytan ger tillräckligt kamouflage för att inte skrämma öringen intill land. Efter några kast ser jag plötsligt en liten krabat som kommer simmande längs kanten. Det är en borstmask och kanske är det förklaringen till vaket för en stund sedan. I asken sitter en nybunden rosa-röd maraboustreamer med ett grönt dubbat huvud. Likheten är knappast slående men färgen och storleken stämmer.
Hugget  låter inte vänta på sig, distinkt och bara så där plötsligt som ett havsöringshugg kan vara.
Lyckan är total, ett slags euforiskt rus strömmar igenom kroppen. "Bara den inte släpper" tänker jag igenom hela fighten, som om det var min första någonsin.

Den röda borstmasken gav svaret till rätt flugval.

Allt går vägen, vackert silverfärgad, trind och över måttet blänker den igenom håvmaskorna. Om vi inte skulle ha stannat kvar för att fiska även nästa dag, hade jag förmodligen behållit den. Härefter fortsätter fisket att vara bra under resten av eftermiddagen och vi krokar, drillar och landar ytterligare några öringar. Men det är inte enbart fisket som gör en lyckad fiskedag, även sällskapet har betydelse. Det här är årets första fiskedag tillsammans med grabbarna från västkusten och vi har det alltid så trevligt tillsammans.

Under kvällen avnjöt vi en god stenugnsbakad pizza hemma hos Ulf och Eva. Antagligen skulle vi ha suttit uppe till sent och tillsammans planerat sommarens fiske, om inte jag hade somnat på soffan före klockan var tio.

Dagen efter, i måndags, var jag och Niklas själva. Vi hade bestämt oss för att pröva en helt annan plats söder om Göteborg i höjd med Kungsbacka. Till skillnad ifrån söndagens fiske så var denna dags fiske usel. Visserligen hade vi ett par följen och något enstaka napp, men lyckades ändå inte fånga en enda fisk på hela dagen. Mätta av allt kastande gav vi upp redan vid fyra.

Niklas njuter av vårsolen mot en av sjöbodarna.

I går var det dags att göra ytterligare en tur ner till västerhavet, denna gång till Orust.
Martin, Ni vet guiden på Hökensås, hade tidigare aldrig varit med hit men var inte sen att hänga på när väl läget kom. Ifrån bilen såg vi flera flugfiskare som intagit en vik eller en spännande kant i besittning. Västkustens fina havsöringfiske lockar i dag besökare ifrån hela södra Sverige, vilket i sig är fantastiskt. Tänk vilka möjligheter för turistverksamhet med mat, boende och guidning detta ger. Hoppas verkligen att lokalpolitikerna har insett det!

Av tradition börjar vi alltid fisket på Orust med en kopp kaffe. Det får den värsta ivern att lägga sig, samtidigt som man ger sig själv tid att lägga upp dagens strategi. Martin valde att börja ute på udden medan jag i stället vadade över "grundviken" för att testa ifrån pålandsidan. Den kraftiga blåsten gjorde dock kastandet svårt, ibland på gränsen till farligt. Men med stor vilja, ett styvt spö och en "jäkla" massa kraft så gick det ändå vägen.
Redan vid första kastet kom det första hugget. Fisken hade varit nyfiken, men tvekat. Det var dags att byta fluga till en mindre storlek, av samma sort.

Flugbytet visade sig lyckat, ett par kast senare var dagens första öring ett faktum. Härefter följde något som jag sent kommer att glömma. Det var napp i varje kast! En del öringar krokade jag, men jösses så många jag tappade.

Martin fiskar koncentrerat utanför udden.

Även Martin upplevde ett spännande fiske ute på udden och lyckades fånga en fin öring på över 50 cm.
Fisket under förmiddagen var det bästa på länge, men efter lunch dog det ut fullständigt.
Eftersom jag varit här flera gånger förut och vet att eftermiddagsfisket brukar vara bra vid liknande vind och väderförhållanden så dröjde vi oss kvar.

Martin med sin vackra öring.

Under hela dagen har vinden blåst rakt igenom sundet utanför oss, samtidigt som solen värmt upp de grunda kanterna. Första kastet gjorde jag längst djupkanten, som följer strax intill land. Med tanke på rådande omständigheter kändes stället mycket hett och jag var nästan säker på att där skulle finnas fisk.
Därför var det ingen större överraskning då en rejäl öring svepte runt och tog flugan ett par meter utanför.
Fighten var dramatisk och långdragen, men till slut fick jag äntligen in den till kanten. En fantastisk öring på väl över 50 centimeter, dessutom rundlagd över buken- vilken final på en underbar fiskedag!