Visst är det skönt att vara helt ledig ibland, åtminstone har det varit det för mig. Jag, Anna och Bosse har bott i sommarstugan sedan slutet av juni. Här finns vare sig telefon eller internet och tiden ägnas helt åt nuet. Bosse har återhämtat sig väl efter hjärtoperationen och vi håller tummarna varje dag för att han ska klara sig ytterligare en dag, vecka eller månad.

Mycket tid går åt till sommarstugepyssel så som att snickra, måla och laga. Dessutom har vi lagt ett nytt tak med rejäla pannor som enligt försäljaren ska hålla regnet "ute", hoppas han har rätt.
Förutom att snickra har jag också ägnat mycket tid bakom "skrivbordet". Dels så arbetar jag på flugbindarboken som jag hoppas skall bli klar till våren. Om några dagar åker jag och Jussi från Mountain Media norröver för att filma två "kapitel" till Streamer- och våtflugefilmen. Båda projekten kräver noggrant förberedda manus så att vi på plats kan jobba så effektivt som möjligt. Fast det förstås, det finns emellertid en hake. Då vi lade på det nya takteglet lyckades jag slå mig själv med hammaren under ögat, vilket resulterade i en vacker blåtira. Hoppas att den snart läker ut, för tänk hur det skulle se ut på film.

Småbågarna i strömmen går gärna upp till en liten nattslända.

Trots fortsatt höga dagstemperaturer har ändå några fisketurer hunnits med. Mest har det förstås blivit i Tidan- Baltak eftersom jag där med gott samvete kan ta upp mina fångade fiskar. Åns vattentemperatur är fortfarande kring 23 grader vilket i sig kan förklara fiskens ointresse att äta.
Men det finns fortfarande tider och platser i ån som fiskar bra, till exempel kanalsträckan vid fallet samt strömmarna nere vid Bälteberga.

Morgondaggen ligger fortfarande.

Uppe vid fallet tycker jag att morgonfisket från 06.00 varit klart bäst. Små mörkbruna nattsländorna kläcker under natten och fram till 07.00. Merparten av fisken har tagits på en liten Elk Hair Caddis i stl 16 och 18, gärna sparsamt bunden. Men jag får sällan särskilt mycket fisk och merparten av dom jag får är ganska små. Anledningen kan förklaras av att dom mindre individerna i lägre grad påverkas av den höga vattentemperaturen.

En sparsamt dressad Elk Hair Caddis har fiskat bäst. 

Här om kvällen åkte jag upp till klubbåna. Jag har inte fiskat där sedan i juni och vet att vattenståndet i ån är lågt. Men efter den senaste veckans regnande så kanske situationen där hade förbättrats. Jag tycker mycket om att gå längs ån eftersom jag där kan uppleva en helt annan naturtyp än här hemma. Ekhagarna minner om en försvunnen tid då detta landskap en gång hyste folkkungar och stora kyrkliga kloster.

Vattentemperaturen i ån visar knappa 16 grader men vattenståndet är fortfarande kritiskt. Jag följer ån in mot de skymningsmörka trädtopparna, samtidigt som mitt inre fylls av en kittlande frihetskänsla som kallas sommarlov. Inte ett liv, jag spanar, lyssnar och spanar igen- men intet. Fortsätter ytterligare ett stycke längre nedströms mot ett av åns djuppartier.

Ljudet ifrån det kraftiga vaket är plötsligt, nästan överrumplande. Jag sätter mig ner för att lokalisera varifrån det kommer och mycket riktigt står där en ätande fisk ute i polens djupa vatten. Trots att jag åkt drygt åtta mil för att komma hit så känner jag ändå ingen brådska med att börja fiska. Vaken är aggressiva men det är svårt att avgöra vad det är som öringen äter. Kanske är det nattsländor eller möjligen någon typ av landinsekter, men jag vet inte säkert.

Efter ett tag går det inte allt hålla sig längre, jag är ju trots allt i första hand flugfiskare. Tittar förbryllat ner i asken bland flugor en stund - vad sjutton väljer man till en sådan fisk?
I ett av hörnen ligger en rejäl gräshoppa bunden av den amerikanske proffsbindaren AK Best. Eftersom jag tidigare under kvällen sett en del gräshoppor längs vägkanten så kändes rätt att pröva Best fluga.

Nattöringen tog en stor gräshoppa.

Amerikanska guider har tidigare berättat för mig att det är viktigt att "slå" ner gräshoppan i vattenytan då den läggs ut. Fisken känner igen ljudet efter en kraschad gräshoppa och söker sig därför mot platsen. Knepet fungerar, öringen vänder upp och tar flugan omedelbart. Den känns tung, håller sig stumt kvar mott botten. Men efter en stund ger den med sig och följer snällt med in mot håven. Huvudet är stort och matchar inte alls resten av kroppen. Det är en returfisk som knappast kommer att överleva nästa vinter. Jag håller den kvar i håven en stund för att vara säker på att den har återhämtat sig ordentligt före retur.

Det är sommarnatt och temperaturen visar fortfarande över tjugo grader. Jag sitter ensam kvar vid ån men känner mig ändå inte utelämnad. Sällskapet av dom uråldriga ekarna med alla sina minnen skapar en varm trygghet.