Häromdagen lyste solen upp vårt blomstrande vårträd inne på gården. Våren spritte i hela kroppen och fastän "att göra listan" var lång fanns hundratals motiv att göra en snabbtur ut till klubbåá.
Väl där möttes jag av snöfall och ett inte alls särskilt trevligt väder att vistas ute i.
Skam den som ger sig, det skulle bli ett försök på sträcka två, från kvarnen och upp till vägbron. Sträckan fiskar oftast bäst under hösten, men kan vissa stunder vara bra även nu i maj.

Med tanke på årstid var åns siktdjup förhållandevis bra, inte alls så där humusfärgat och brunt som annars. Fastän inte en enda slända syntes till längs ån kunde jag ändå inte låta bli att knyta på en mörk hasare. Under senaste år har jag allt mer gått över till att fiska med enkla palmerhacklade torrflugor, nu bundna med svart kroppshackel och ett grått fronthackel. Jag har fått för mig att just den färgkombinationen kan imitera en flygande bäckslända.

Fästän polen är liten står här ofta rejäl fisk.

Den första korta strömsträckan upp till polen visade inga tecken på huggvillig öring. Flera av dom annars så garanterade platserna vittjades av en efter en, men inte.
Väl uppe vid polen såg jag till min glädje att en av åns Åsländor vågat trotsa snövädret för att kläckas.
Varför inte, finns det en så kan det finnas fler och finns det fler så kan det ju locka upp en öring att vaka. I väntans tider satte jag mig ner vid polens utlopp och smuttade på kaffet.

Så skedde just det jag hoppats på, intill kanten gungade ett försiktigt vak ut, inte alls plaskigt, snarare som en lätt smekning. Efter ytterligare några minuters väntan vakade det på nytt, på samma ställe.

En nätt bunden cdc- spider.

Nu gick det verkligen inte att hålla sig längre, på väg ut i ån vakade dessutom fisken ytterligare två gånger. Visserligen var vaken extremt nätta, men att det var en hygglig öring som stod där visste jag säkert. En  lättbunden cdc-spider landade på vattenytan strax utanför vakplatsen, men ratades. Nytt försök, men för kort. Flugan måste kastas längre uppströms, men att göra det var ingalunda någon lätt uppgift. I höjd med fiskens matplats hängde en stor yvig gren ner och snuddade vid vattenytan.

Första försöket gick åt skogen, bildligt talat. En ny fluga senare så gick det vägen, kastet sköt ut så att tafsen lade sig i en kurva på vattenytan uppströms grenen.
Efter en kort drift, ca en halvmeter, så kom den. Flugan sögs ner i ett försiktigt vak varefter fisken krokades.
I samma ögonblick förstod jag vad det var som hade tagit, en knappa decimeterlång öring som jag vid normalfall aldrig annars skulle fiska på. Gissa om jag kände mig lurad.

Örigen under trädet var väl liten, men ändå en utmaning.

Men efter lite fundering så gav ju faktiskt just den fisken mig en ganska spännande upplevelse, både med tanke på väderförhållandet och svårighetsgrad.
Så det där med storlek behöver ju inte alltid vara avgörande för en lyckad fiskedag, eller hur.